Det handlar inte om jobbskatteavdraget – det handlar om tilliten till skattesystemet

Av alla 150 miljoner organismer som finns på jorden är det en enda som utvecklat en så stor ömsesidig tillit så att det har varit möjligt att bygga upp ett kollektivt skattesystem. I ett historiskt perspektiv uppstod denna tillit alldeles nyss. Det är häftigt.

Vi delar med oss en del av det vi tjänat ihop och lägger det i en pott till det gemensamma bästa. Människan är en ultrasocial varelse och skattesystemet ger oss tillsammans möjligheter att ta itu med gemensamma angelägenheter som är större än vad var och en av oss kan ta itu med på egen hand. Men vill vi betala mer skatt än vad vi gör idag? Det är långt ifrån säkert.

För skatt handlar trots allt om att avstå från en del av din frihet att välja vad du ska använda dina egna pengar till. Varje krona som vi tillsammans begär att du ska avstå kräver en varsam förklaring. Detta gäller förstås alldeles särskilt om vi ska be dig att avstå från pengar som du redan har vant dig vid.

Jag tycker inte att jobbskatteavdragen var en särskilt bra idé från början och de har inte givit den skjuts till arbetsmarknaden som Anders E Borg utlovade. Men nu har människor inrättat sina liv – sina huslån, sina kreditkortsräkningar, sina semestervanor – efter att ha tillgång till sänkt skatt.

Vi människor är otroligt rädda för att förlora något som vi redan har. Det gäller alldeles särskilt den livsstil vi har. Vi är betydligt mer rädda för att förlora än vad vi är lockade av att vinna. Man säljer inte ett hus till ett pris som är lägre än vad man gav när man köpte det. Om man gör det beror det på att man är desperat – och det gör ont. Spelberoende kommer sig inte av en längtan efter drömvinster. Det är betydligt mer sannolikt att det tvångsmässiga beteendet uppkommer av en desperation efter att vinna tillbaka de pengar som man har förlorat tidigare.

På psykologispråk kallas detta för förlustaversion. Det är en del av prospektteorin som utvecklades av nobelpristagaren Daniel Kahneman och hans kollega Amos Tversky. Låt mig förklara teorin utifrån ett enkelt experiment som de utförde:

Situation A:
En människa har 1000 kronor och får välja mellan följande:
1) 50 procents chans att vinna 1000 kronor till och 50 procents chans att vinna 0 kronor till
2) 100 procents chans att vinna 500 kronor

Situation B:
En människa har 2000 kronor och får välja mellan följande:
1) 50 procents chans att förlora 1000 kronor och 50 procents chans att förlora 0 kronor
2) 100 procents chans att förlora 500 kronor

Som ni säkert redan upptäckt är situationerna helt identiska. Det är ett val mellan att antingen vara helt säker på att få 1500 kronor eller att vara osäker på om man får 1000 eller 2000 kronor. Ändå väljer människor helt olika beroende på om det är formulerat som en risk att förlora eller inte. I situation A väljer en överväldigande majoritet alternativ 2 (med en säker vinst) och i situation B väljer en överväldigande majoritet alternativ 1 (för att till varje pris försöka undvika förlusten).

Skattesystemet vilar på tillit till det gemensamma. Det finns inget som är ett så farligt vapen mot tillit som rädsla är. Förluster är kopplade till rädsla och det gäller särskilt för den som är rädd att förlora sin livsstil. Ett skattesystem uppbyggt av tillit får inte förgiftas av rädsla. Därför måste skatter – vid behov – höjas på ett varsamt sätt. Det måste finnas goda förklaringar om vad den höjda skatten ska användas till (typ ”att rädda landet” som var temat 1994), det måste finnas en känsla av att man vinner något som är värt att avstå för (eller åtminstone att någon som man bryr sig om vinner någonting) och det måste finnas tid till att i trygghet anpassa sin livssituation.

Jag är mot en skattesänkning idag. Sju år av återkommande skattesänkningar har tärt på välfärden. Om det inte var för att kommunerna fått miljarder tillbaka från AFA försäkring skulle hälften av dessa – där välfärdens kärnverksamheter drivs – ha gått med underskott under förra året. Vårt välfärdssamhälle undermineras steg för steg. Reinfeldts löfte i Vaxholm 2006 om att han skulle matcha varje socialdemokratisk satsning på skola, vård och omsorg var en bluff. Han har aldrig brytt sig om att skola, vård och omsorg ska ha tillräckliga resurser. Han gjorde det inte som MUF-ordförande och han gör det inte idag.

Men jag vet också att för den som lever med små marginaler kan skattesänkningen betyda skillnaden mellan om man köper hus eller inte. Det gör skillnaden för vilka julklappar man har råd att ge barnen. Jag vet förstås också att det för denna individ – personen med små marginaler – är alldeles särskilt viktigt med ett generellt välfärdssamhälle. Men räkningarna är konkreta och välfärdssamhället är abstrakt. Räkningarna ska betalas nu och välfärden ska finnas där när man behöver den. Och alltför ofta tvingas man att välja nuets trängande behov.

Alldeles för många underskattar Moderaterna. Betraktar deras perioder vid makten som betydelselösa parenteser i svensk historia. Som att det snabbt går att ställa till rätta de förändringar som Moderaterna skapat (det är Moderaterna – inte alliansen – som styr Sverige, utom möjligen på skolpolitikens område). Det kommer inte att gå snabbt.

Ett av de mest bekymmersamma skiften som skett i svensk skattepolitik är att ambitionen om likformighet verkar ha övergivits. Olika grupper betalar olika mycket skatt. Olika inkomster betalas olika. Kapitalbeskattningen är en djungel. Detta är en farlig utveckling. Där särbehandling råder smyger avundsjukan in. Där orättvisa upplevs tynar tilliten sakta bort. Fastighetsskatten krossades tilliten försvann – trots rationella argument från min gamla lärare i mikroekonomi, Jonas Agell.

Ett högt förtroende betyder allt för att skattesystem ska kunna fungera och alla förändringar av skatteuttaget som genomförs av en kommande S-regering måste syfta dithän.

Jag hör krav på snabba skattehöjningar och jag förstår dem. Desperationen över att laga repor i välfärdssamhället. Men vi står inför ett ännu större slag. Slaget om tilliten till skattesystemet.

Att höja skatt och att sänka skatt är två hela olika saker.

Comments are closed.