Därför blev vi Årets Elitidrottskommun

Idag på konferensen Professionell Idrott meddelade juryn sitt domslut. Södertälje hade tilldelats utmärkelsen Årets Elitidrottskommun. Detta är förstås en stor ära för vår stad. Utmärkelsen skulle ha varit omöjlig utan flera år av ideella insatser från hundratals personer i våra idrottsklubbar. Ett stort tack till alla dessa fantastiska personer.

Jag har ibland funderar på just det där. Hur kom det sig att just Södertälje blev så bra på idrott och på kultur?

Jag tror att det är intimt förknippat med ett sökande efter gemenskap. När Södertälje växte rekordartat i kölvattnet efter andra världskriget kom tusentals personer till vår kommun för att söka jobb i de exportindustrier som var med och lade grunden för vårt lands tillväxt. I början kom man från andra delar av Sverige. Från ställen som Norrlands inland och Bergslagen. Sedermera kom också personer från andra länder. Som Finland och Grekland och Jugoslavien. Och därefter, när exportindustrin rationaliserades och lägenheter blev lediga, kom flyktingar från krig. Denna tid har skildrats oerhört vackert av Göran Rosenberg i hans bok om sin far.

Jag roar mig ibland med att fråga personer i Södertälje om deras föräldrar var födda i vår kommun. De allra flesta svarar nej, oavsett om de har sin bakgrund i Sverige eller i världen. Södertälje blev i kölvattnet efter kriget en stor mötesplats, dit människor stannade till, och ibland med en känsla av att vara på väg någon annanstans.

Det blev en mötesplats som på många sätt saknade de naturliga sociala band som fanns i mina morföräldrar hembygd Färnäs eller i min farfars jämtländska landskap. Sociala band som funnits i dessa trakter i generationer. Där man delat verktyg för åkerbruket med samma gårdar sedan hundra år tillbaka eller där man hjälpts åt att skörda samma potatisåker sedan man var liten grabb.

Jag tror att idrottsrörelsen och kulturörelsen växte sig stark i en längtan efter gemensamma sociala band och mötesplatser i en kommun som till stor del saknade sådana. Idrottsplatserna och kulturlivet blev mötesplatserna. Där – i efterkrigstiden – växte idrottslagen sig starkare (även om bland annat SSK vunnit flera SM-tecken redan tidigare) och kulturlivet breddades, med inslag som Södertälje Teateramatörer och ABF:s verksamhet som exempel. Breddidrotten och breddkulturen blev viktig som en djup mötesplats – som ett ställe att självförverkligas tillsammans. Elitidrotten och den publika kulturen blev viktig för att de gav gemensamma upplevelser för samtal kring fikabordet.

Jag tror att denna längtan efter gemenskap alltjämt är stark. Södertälje behöver mötesplatser och vi är rädda om de vi har. Det är ingen slump att nedläggningshotet mot Tjejhuset och Barnens Hus väckte så starka känslor.

Och så ser jag på idrottens och kulturens betydelse för Södertälje. Som förmedlare av en gemenskap som vi som kommun och som samhälle verkligen behöver.

Comments are closed.