Det man har, det ska man ta hand om

För nästan två år sedan lämnade morfar oss. Han betydde mycket för mig. Han gav mig stöd och var en vän.

Den fjärde advent hade jag den stora äran att få tala om julen vid Kulturhistoriska föreningens levande julkalender. Tillsammans med mitt tal sjöng den fantastiska AstraZeneca-kören.

Jag valde att tala om min morfar. Jag valde det för att jag tycker att det jag lärt mig av min morfar är ett viktigt budskap i juletid. Ungefär såhär sade jag:

”Första söndagen i mars 2014 höll jag den sköraste hand jag hållit sedan mina barns födelse. Jag var trött i hela kroppen efter att ha slitit mig igenom mitt första Vasalopp. 10 timmar och 39 minuter. Öm, stel, törstig.  Den som låg bredvid mig var långt mer sliten än jag. Hade kämpat mycket hårdare än jag. Var mycket tröttare än jag. Den som låg bredvid mig i en dubbelsäng i Mora var min morfar Folke Hansjons. Med sina sista krafter kramade han min hand och sedan sade han att det var den lyckligaste dagen i hans liv.

Tre dagar senare förlorade min morfar kampen mot cancern.

Han hade velat stå här idag. Helst av allt hade han velat tala tror jag. Han älskade att hålla tal. Och jag tror att jag vet vad han hade sagt. Först av allt hade han refererat till Moras historia, något om Zorn, något om kyrkklockorna, något om timrade härbren från 1300-talet som brändes för att möta kylan under världskrigens nödår, något om de som lämnade bistra skogar för lyckan i Amerika.

Han hade talat om medmänsklighet. Om minnet av en farbror som plockade upp honom på hölasset när han febrig tog sig hemåt från folkskolan.

Han hade talat om Greta. Min mormor, som var hans klasskamrat i skolan, som han var gift med i över 60 år, som var dotter till farbrodern med hölasset.

Och han hade berättat att julen inte handlar om att jaga nya prylar utan att ta hand om det man redan har.

Det man har, det tar man hand om. Kläderna ska inte slängas på golvet, sade han till mig när jag var liten, de ska vikas ihop och läggas på stolen så att de håller. Och när min ensamstående mamma behövde en bil hjälpte han till, men på villkoret att jag och min syster skulle hjälpa henne att hålla den ren, städad och tvättad. Och den fru han hade och älskade, den tog han hand om och stöttade i nöd och lust.

Han var lycklig, den där marsdagen för han visste att han levt ett liv att vara stolt över. En stor del av hans liv bestod i att förstå, ta reda på och minnas den tid då människor lämnade Sverige för drömmen om Amerika. Berättelser som jag tar med mig i en tid då människor flyr till drömmen om Sverige. Han var lycklig, för att jag, hans barnbarn hade genomfört Vasaloppet. I fäders spår. Han var lycklig för att han var klar och fridsam inför att möta det himmelrike som han trodde på.

Det enda han var ledsen över var tanken på att lämna sin älskade Greta ensam.

För mig är hans budskap någonstans det viktigaste budskap jag kan ge i juletid:

Det man har, det ska man vårda och ta hand om. Tro på framtid och förändring, men ta med dig det du har. Det är inte minst viktigt i en stad som Södertälje, där förändringen och framtiden alltid är närvarande men där vi också har en rik historia.

Som kommunalråd är man alltid i tjänst. Men några gånger om året lämnar jag mitt kära Södertälje. Jag har en mormor i Mora.”

Comments are closed.