Världsbokdagen idag – detta tal höll jag

(Plats: Södertälje stadsbibliotek)

”The Better Angels of our Nature” av Harvardprofessorn Steven Pinker. Det är den bästa bok som Bill Gates har läst. Men låt mig börja i en annan ända.

Jag kan se ditt ansikte och förstå hur du känner. Jag kan se dig springa och förstå att du är rädd. Jag kan höra dig berätta och förstå hur du haft det. Och det betyder något för mig.

Ibland – när man möter själviskhet och egoism – kan man få intrycket av att jaget är allt. Självförverkligande kommer först. Jag tror inte det. Det är samarbete som skapar framgång och samarbete bygger på förståelse för andra. Empati.

Böckerna. Skönlitteraturen är därför så otroligt betydelsefull. Böckerna mångdubblade våra möjligheter att möta öden andra än våra egna. Se världen från ett annat perspektiv. Utvandrarserien – som min vän Zara beskrev som de viktigaste hon läst – gav oss känslan av att uppleva vedermödorna i att lämna allt i en tid då vårt land bestod av oändlig nöd. Det ger oss idag en bättre förståelse för dem som flyr hit till oss från oändlig nöd.

Harvardprofessorn Steven Pinkers bok The better angels of our nature beskriver varför våldet i världen minskar. Han beskriver hur vi har lämnat en tid – för bara några generationer sedan – när adelsmän gjorde upp i duell och där tjuvar hängdes på torget. En tid där det var legitimt för mannen att våldta sin hustru och slå sina barn. Med braskande tidningsrubriker kan man få intryck av att våldet eskalerar. Det är tvärtom. Världen blir mer fredlig. I sin förklaring till varför det är så lyfter han särskilt fram litteraturen. Humanismen ökar när allt fler får förståelse för hur andra har det. Böcker skapar förståelse för andra. Förståelse för andra skapar fred.

Jag brukar fråga ibland ”vilken är den viktigaste bok du läst och varför?” Påfallande många nämner den första bok de läst. Gummitarzan, seriealbumen på biblioteket, Pelle Svanslös, Astrid Lindgren.

Just nu läser jag Adam Grants ”Ge och ta – en annorlunda framgångssaga”. Den handlar om betydelsen av att ge och jag tror att det kommer att bli den viktigaste bok jag läst.

Förutom Pelle Svanslös förstås.

Årets julklapp är att ge utan att förvänta sig något tillbaka

Lokalt här i Södertälje har vår tidning samarbetat med kyrkor och hockeyklubben och samlat in 1756 klappar. I Västervik har tio företag gått ihop. I Skutskär har insamlingen gått över förväntan. Göteborgs Hamn samlar in klappar till Göteborgs Räddningsmission. I Luleå har Beatrice och Miranda fått in mycket mer än vad de trodde. Via Skokartongsappelen har över 4 000 paket samlats in i Stockholm.

I år utsågs råsaftcentrifugen som årets julklapp från Handels Utredningsinstitut. Gott så. Men det är inte årets julklapp för mig. Så ser inte jag på tidsandan. I år handlar inte julklappsutdelningen om den pryl som är inpackad i det glittrande tomtepappret. I år handlar det om den person som tar emot klappen och att denna någon är en person man inte känner – inte ens vet vem det är – men som man ändå känner mänsklig samhörighet och solidaritet med.

För mig är årets julklapp att ge utan att förvänta sig att få någonting tillbaka.

Återupprätta respekten för visdomen

DN Söndag rapporterar idag om Folkoperans föreställning Carmina Burana. In i föreställningen vävs livsberättelser från 80-åriga damer. Ett starkt reportage, om vikten av vara behövd och synlig. Om kunskap om livet.

Jag har inte sett föreställningen, men gläds över valet av huvudpersoner.

Någon dag måste det vara nog med talet om äldre som börda. Jag slår upp orden ”den demografiska utmaningen” på google och får 63 700 träffar. Klickar på några länkar och möts av oroliga resonemang om arbetskraftsutbud och pensionsavgångar. Och visst behöver vi tala om – och utreda – hur vi på ett ordnat sätt ska finansieria en värdig äldreomsorg och sjukvård i en tid då fler blir äldre.

Men, jag provar att söka på ”den demografiska möjligheten”. Och får totalt tre träffar.

Jag gör om sökningen. Kontrollerar stavningen. Och får fortfarande tre träffar. Och ingen av träffarna handlar om den enorma möjlighet vårt moderna samhälle har till att ta tillvara på kunskap och livserfarenhet. Rikare än något samhälle någonsin varit.

I nästan alla kända samhällen och kulturer genom alla tider har man betraktat visdom som den främsta källan till status. Visdom har en djupare innebörd än bara intelligens eller allmänbildning. Det handlar om en förmåga att ge meningsfulla råd och fatta kloka beslut, ofta baserat på djup erfarenhet. Visdom kräver ofta tid för att förvärva. Decennier.

Livsvillkoren har förändrats radikalt under de senaste generationerna och ibland kan vi tro att allt har förändrats. Och förändringens hastighet accelerar snabbt. Telefon, radio, bilar, TV, flygplan, snabbmat, mobiltelefoner, microvågsugnar, telefax, datorer, motorvägar, internet, bredband, platt-tv, surfplattor. En fascinerande utveckling. Ostoppbar men väldigt bra. Jag är teknikoptimist.

Men ibland är vi så fokuserade på allt som förändras, att hänga med i tiden och lära siga alla nya prylar, så att vi glömmer att våra liv på så många sätt kantas av samma frågeställningar som våra morföräldrar mötte.

Vad är äkta kärlek? Vad säger folk om mig när jag inte hör på? Är min mamma och pappa stolta över det jag uppnåt? Hör jag hemma här? Gjorde jag rätt? Vem står jag i skuld till? Kan vi bli vänner igen? Döden? Skrattar folk åt mig? Vågar jag fråga om de vill hitta på något tillsammans med mig? Kan jag få en chans till om jag misslyckas? Är de farliga för mitt barn att umgås med? Bryr hon sig om mig? Vet han att jag tycker om honom? Var det med flit? Hur kan jag säga förlåt?

Det är frågor som tidigare generationer har funderat på under hela sina liv. Ta del av deras reflektioner. De har inte alltid rätt. De har förstås ibland vuxit upp i samhällen med moraliska värderingar och handlingar som utdaterats då även rättighetsutvecklingen har varit stark under de senaste 100 åren. Men de har ofta mycket klokt att säga.

Vårt samhälle behöver återupprätta respekten för visdomen. Det skär inuti mig när jag hör resonemang där äldre betraktas som förbrukade. Det finns goda skäl till att ålderdom och visdom historiskt har betraktats med respekt.

Så tack Folkoperan för ert viktiga bidrag till att ta vara på vår tids historiska demografiska möjlighet.

Jag vill inte bli ledd av en stridshingst

Jag har funderat på det där med stridshingst. Jag har egentligen inga problem med att man talar gott om sig själv. Jantelagen är för hård i Sverige.

Jag tycker heller inte att man som statsminister alltid måste hitta den bästa formuleringen alltid. Ingen är mer än människa.

Men det jag har svårt för är när politik och samhälle reduceras till en tävling där motståndaren ska besegras. All or nothing.

Jag tycker att vi kan bättre än att bara strida. Vi kan söka samarbeten över blockgränser och inse att olika egenskaper, ideologi, kompetens och moralsyn behövs för att styra ett samhälle. Även de egenskaper som begreppet stridshingst representerar behövs i ett land.

Men lika lite som jag vill att en stridshingst ska välja lag på skolgården vill jag att en stridshingst ska vara den som styr Sverige.

Det är inte stridshingsten som ska leda. Det är en ryttare med fast och varsam hand.

Därför blev vi Årets Elitidrottskommun

Idag på konferensen Professionell Idrott meddelade juryn sitt domslut. Södertälje hade tilldelats utmärkelsen Årets Elitidrottskommun. Detta är förstås en stor ära för vår stad. Utmärkelsen skulle ha varit omöjlig utan flera år av ideella insatser från hundratals personer i våra idrottsklubbar. Ett stort tack till alla dessa fantastiska personer.

Jag har ibland funderar på just det där. Hur kom det sig att just Södertälje blev så bra på idrott och på kultur?

Jag tror att det är intimt förknippat med ett sökande efter gemenskap. När Södertälje växte rekordartat i kölvattnet efter andra världskriget kom tusentals personer till vår kommun för att söka jobb i de exportindustrier som var med och lade grunden för vårt lands tillväxt. I början kom man från andra delar av Sverige. Från ställen som Norrlands inland och Bergslagen. Sedermera kom också personer från andra länder. Som Finland och Grekland och Jugoslavien. Och därefter, när exportindustrin rationaliserades och lägenheter blev lediga, kom flyktingar från krig. Denna tid har skildrats oerhört vackert av Göran Rosenberg i hans bok om sin far.

Jag roar mig ibland med att fråga personer i Södertälje om deras föräldrar var födda i vår kommun. De allra flesta svarar nej, oavsett om de har sin bakgrund i Sverige eller i världen. Södertälje blev i kölvattnet efter kriget en stor mötesplats, dit människor stannade till, och ibland med en känsla av att vara på väg någon annanstans.

Det blev en mötesplats som på många sätt saknade de naturliga sociala band som fanns i mina morföräldrar hembygd Färnäs eller i min farfars jämtländska landskap. Sociala band som funnits i dessa trakter i generationer. Där man delat verktyg för åkerbruket med samma gårdar sedan hundra år tillbaka eller där man hjälpts åt att skörda samma potatisåker sedan man var liten grabb.

Jag tror att idrottsrörelsen och kulturörelsen växte sig stark i en längtan efter gemensamma sociala band och mötesplatser i en kommun som till stor del saknade sådana. Idrottsplatserna och kulturlivet blev mötesplatserna. Där – i efterkrigstiden – växte idrottslagen sig starkare (även om bland annat SSK vunnit flera SM-tecken redan tidigare) och kulturlivet breddades, med inslag som Södertälje Teateramatörer och ABF:s verksamhet som exempel. Breddidrotten och breddkulturen blev viktig som en djup mötesplats – som ett ställe att självförverkligas tillsammans. Elitidrotten och den publika kulturen blev viktig för att de gav gemensamma upplevelser för samtal kring fikabordet.

Jag tror att denna längtan efter gemenskap alltjämt är stark. Södertälje behöver mötesplatser och vi är rädda om de vi har. Det är ingen slump att nedläggningshotet mot Tjejhuset och Barnens Hus väckte så starka känslor.

Och så ser jag på idrottens och kulturens betydelse för Södertälje. Som förmedlare av en gemenskap som vi som kommun och som samhälle verkligen behöver.

Om mina duktiga medarbetare

Politik är ett lagspel. Precis som i lagidrott är framgång beroende av duktiga medspelare med självständiga och kompletterande talanger. Boel Godner och jag har fått det fina förtroendet att vara kommunalråd för Socialdemokraterna, men tillsammans med oss jobbar två kommunalrådssekreterare – David Strömberg och Viktoria Hjulström – som gör vardagen betydligt trevligare och roligare. De är fullständigt orädda för att kritisera oss när vi har fel och har både känsla och skärpa.

David har en bakgrund med pol mag-examen. Innan har han bland annat jobbat på svenska ambassaden i Kanada och som tjänsteman på Miljödepartementet. Han hade inte tidigare varit politiskt aktiv när han trädde in och blev kommunalrådssekreterare. Jag tycker att det kan vara en styrka, politiken behöver också personer som kommer utifrån. David är noggrann, eftertänksam och extremt duktig på kommunalekonomiska frågor. Han har spelat hockey på elitnivå i division ett.

Viktoria var ansvarig för det framtidsmingel som vi socialdemokrater ordnat på Park Hotel under kvällen idag. Hon gjorde ett lysande arbete med detta och skapade en trivsam kväll med många besökare. Viktoria har en bakgrund med många olika inriktningar, alltifrån sångerska till journalist. Men senast kommer hon från skolans område. Hon har arbetat på Soldalaskolan och dessutom studerat till lärare. Hon har också egna barn i skolåldern. Hennes förståelse och kunskap om skolpolitik är mycket viktig för oss. Utöver detta är hon fantastiskt social och duktig på att entusiasmera omgivningen. Hon är en av Södertäljes duktigaste sångerskor och körledare.

Kort sagt. Jag kan vara lyckligt lottad som är omgiven av fantastiska medarbetare. Och det är viktigt, för politik är ett lagspel.

Därför kandiderar jag i kyrkovalet

Tillsammans med VIktoria Hjulström skrev jag idag i Södertälje-posten en artikel om varför vi kandiderar i kyrkovalet:

Därför kandiderar vi i kyrkovalet

Sverige är troligtvis ett av världens mest sekulariserade länder. Ändå är det just till kyrkan som många av oss söker sig vid livets vändpunkter. När kärleken eller det nyfödda barnet ska firas, när sorgen och döden tränger sig på och stänger ute allt annat eller när vi behöver få en stillsam plats för att tänka över livets vägval. För många av oss är kyrkan som den där barndomsvännen som vi sällan träffar men som vi litar på att ska finnas där den dag som vi behöver den.

Vi har respekt för denna roll och tycker att den är viktig i ett modernt samhälle. Öppenhet, både inför andra trosriktningar och även inför sökare och icketroende är något som måste bevaras och utvecklas i Svenska kyrkan, både för kyrkans egen skull och för de människors skull som den är skapad för.

Vi kandiderar i Kyrkovalet för att vi vill att kyrkan ska vara just en öppen folkkyrka. För oss hör inte kvinnoprästmotstånd och homofobi hemma i den svenska kyrkan. För oss är kyrkans diakonala verksamhet och internationella arbete viktigt. Vi vill arbeta gemensamt för att hålla Sveriges kyrkobyggnader och kyrkogårdar öppna och välvårdade.

Kyrkan är en viktig del av vår tradition och vår historia, men framtiden för Svenska Kyrkan är inte helt enkel. Utmaningen med att vara folkkyrka i världens mest sekulariserade land kommer att kräva både nytänkande och mod. Vi vill möta denna utmaning och vara med och dra vårt strå till stacken. Samtidigt finns det konservativa – och till och med främlingsfientliga – krafter som vill föra kyrkan åt ett helt annat håll. Åt ett håll där kyrkan sluter sig och stänger ute. Vid ett lågt valdeltagande och vid ett bristande engagemang kommer dessa krafter att få ett allt större inflytande.

Vi behöver helt enkelt dig idag. Du som litar på att kyrkan ska finnas där den dag som du behöver den. Idag behövs din röst för en öppen folkkyrka.

Elof Hansjons (S) kandidat i kyrkovalet
Viktoria Hjulström (S) kandidat i kyrkovalet

Miljöfrågorna – en del av framtiden

Det finns inga spåkulor som man ser in i framtiden med. Det finns ingen tvärsäkerhet som är möjlig att finna. Allting kan bli så annorlunda mot vad man hade tänkt sig.

Allt vi kan göra är att försöka samla information och dra kvalificerade slutsatser. En slutsats som jag dragit är att miljöfrågorna kommer att bli en viktig del av Södertäljes framtid.

Vi lever i en tid då klimatfrågorna blir allt viktigare. Värnandet om miljön står allt högre på hela världens dagordning. Den tuffaste utmaningen kommer att bli när Kina, Ryssland, Afrika och andra delar av världen söker sig till västvärldens standard när det gäller bilåkning och utsläpp. Det kommer krävas en kombination av eget ansvarstagande och globalt politiskt ledarskap.

Alla kommer allt mer att bli en del av miljöarbetet, men i vår kommun bedömer jag att frågorna kommer att stå högre och tidigare på dagordningen. Jag drar denna slutsatser på några faktorer.

För det första handlar det om att några av vår tids föregångare inom miljöområdet sedan en lång tid har varit etablerade i Järna. Jag besökte Skillebyholms höstmarknad igår och märkte det stora intresset för Sveriges största ekomarknad. På många sätt har Järna kommit att bli ett centrum för ekologisk handel och idén om att leva i samklang med de förutsättningar som naturen ger. Denna kunskap kommer att bli allt mer efterfrågad.

För det andra handlar det om att exportindustrin i allt högre utsträckning kommer att ställa om i en miljöteknisk inriktning. Det finns alla förutsättningar för flera av de näringsverksamheter som finns i kommunen att bli internationella föregångare. Det handlar inte bara om AstraZeneca och Scania. Det handlar också om en rad mindre företag som finns i Södertälje och som har teknisk/industriell inriktning. Några har redan börjat, men allt talar för att fler kommer att följa.

För det tredje handlar det om arbetet som bedrivs i kommunen och i våra bolag. Alltifrån Telge Energis inriktning på ren el och energi till kostenhetens arbete med KRAV-godkänd mat (som blivit finalist i ”Bästa Miljöarbete” i Arla Guldko, som hade tre nomineringar i White Guide Junior, som ligger topp tre i ekomatsligan). Mycket kan bli bra mycket bättre i kommunens sätt att jobba, men bland flera av våra verksamheter finns miljöföregångar som är värda att lyfta fram.

Det kommer inte nödvändigtvis vara en enkel resa. Vi har också stora hinder att ta oss över, som bilberoendet, som de föroreringar som finns i marken sedan industrialiseringens barndom. Som nedskräpningen, där folk borde skärpa sig.

Ingen förändring sker enkelt, men om jag får gissa kommer miljöfrågorna – ekologin – att ha en snabbt växande betydelse i vår kommuns framtid.

Det handlar inte om jobbskatteavdraget – det handlar om tilliten till skattesystemet

Av alla 150 miljoner organismer som finns på jorden är det en enda som utvecklat en så stor ömsesidig tillit så att det har varit möjligt att bygga upp ett kollektivt skattesystem. I ett historiskt perspektiv uppstod denna tillit alldeles nyss. Det är häftigt.

Vi delar med oss en del av det vi tjänat ihop och lägger det i en pott till det gemensamma bästa. Människan är en ultrasocial varelse och skattesystemet ger oss tillsammans möjligheter att ta itu med gemensamma angelägenheter som är större än vad var och en av oss kan ta itu med på egen hand. Men vill vi betala mer skatt än vad vi gör idag? Det är långt ifrån säkert.

För skatt handlar trots allt om att avstå från en del av din frihet att välja vad du ska använda dina egna pengar till. Varje krona som vi tillsammans begär att du ska avstå kräver en varsam förklaring. Detta gäller förstås alldeles särskilt om vi ska be dig att avstå från pengar som du redan har vant dig vid.

Jag tycker inte att jobbskatteavdragen var en särskilt bra idé från början och de har inte givit den skjuts till arbetsmarknaden som Anders E Borg utlovade. Men nu har människor inrättat sina liv – sina huslån, sina kreditkortsräkningar, sina semestervanor – efter att ha tillgång till sänkt skatt.

Vi människor är otroligt rädda för att förlora något som vi redan har. Det gäller alldeles särskilt den livsstil vi har. Vi är betydligt mer rädda för att förlora än vad vi är lockade av att vinna. Man säljer inte ett hus till ett pris som är lägre än vad man gav när man köpte det. Om man gör det beror det på att man är desperat – och det gör ont. Spelberoende kommer sig inte av en längtan efter drömvinster. Det är betydligt mer sannolikt att det tvångsmässiga beteendet uppkommer av en desperation efter att vinna tillbaka de pengar som man har förlorat tidigare.

På psykologispråk kallas detta för förlustaversion. Det är en del av prospektteorin som utvecklades av nobelpristagaren Daniel Kahneman och hans kollega Amos Tversky. Låt mig förklara teorin utifrån ett enkelt experiment som de utförde:

Situation A:
En människa har 1000 kronor och får välja mellan följande:
1) 50 procents chans att vinna 1000 kronor till och 50 procents chans att vinna 0 kronor till
2) 100 procents chans att vinna 500 kronor

Situation B:
En människa har 2000 kronor och får välja mellan följande:
1) 50 procents chans att förlora 1000 kronor och 50 procents chans att förlora 0 kronor
2) 100 procents chans att förlora 500 kronor

Som ni säkert redan upptäckt är situationerna helt identiska. Det är ett val mellan att antingen vara helt säker på att få 1500 kronor eller att vara osäker på om man får 1000 eller 2000 kronor. Ändå väljer människor helt olika beroende på om det är formulerat som en risk att förlora eller inte. I situation A väljer en överväldigande majoritet alternativ 2 (med en säker vinst) och i situation B väljer en överväldigande majoritet alternativ 1 (för att till varje pris försöka undvika förlusten).

Skattesystemet vilar på tillit till det gemensamma. Det finns inget som är ett så farligt vapen mot tillit som rädsla är. Förluster är kopplade till rädsla och det gäller särskilt för den som är rädd att förlora sin livsstil. Ett skattesystem uppbyggt av tillit får inte förgiftas av rädsla. Därför måste skatter – vid behov – höjas på ett varsamt sätt. Det måste finnas goda förklaringar om vad den höjda skatten ska användas till (typ ”att rädda landet” som var temat 1994), det måste finnas en känsla av att man vinner något som är värt att avstå för (eller åtminstone att någon som man bryr sig om vinner någonting) och det måste finnas tid till att i trygghet anpassa sin livssituation.

Jag är mot en skattesänkning idag. Sju år av återkommande skattesänkningar har tärt på välfärden. Om det inte var för att kommunerna fått miljarder tillbaka från AFA försäkring skulle hälften av dessa – där välfärdens kärnverksamheter drivs – ha gått med underskott under förra året. Vårt välfärdssamhälle undermineras steg för steg. Reinfeldts löfte i Vaxholm 2006 om att han skulle matcha varje socialdemokratisk satsning på skola, vård och omsorg var en bluff. Han har aldrig brytt sig om att skola, vård och omsorg ska ha tillräckliga resurser. Han gjorde det inte som MUF-ordförande och han gör det inte idag.

Men jag vet också att för den som lever med små marginaler kan skattesänkningen betyda skillnaden mellan om man köper hus eller inte. Det gör skillnaden för vilka julklappar man har råd att ge barnen. Jag vet förstås också att det för denna individ – personen med små marginaler – är alldeles särskilt viktigt med ett generellt välfärdssamhälle. Men räkningarna är konkreta och välfärdssamhället är abstrakt. Räkningarna ska betalas nu och välfärden ska finnas där när man behöver den. Och alltför ofta tvingas man att välja nuets trängande behov.

Alldeles för många underskattar Moderaterna. Betraktar deras perioder vid makten som betydelselösa parenteser i svensk historia. Som att det snabbt går att ställa till rätta de förändringar som Moderaterna skapat (det är Moderaterna – inte alliansen – som styr Sverige, utom möjligen på skolpolitikens område). Det kommer inte att gå snabbt.

Ett av de mest bekymmersamma skiften som skett i svensk skattepolitik är att ambitionen om likformighet verkar ha övergivits. Olika grupper betalar olika mycket skatt. Olika inkomster betalas olika. Kapitalbeskattningen är en djungel. Detta är en farlig utveckling. Där särbehandling råder smyger avundsjukan in. Där orättvisa upplevs tynar tilliten sakta bort. Fastighetsskatten krossades tilliten försvann – trots rationella argument från min gamla lärare i mikroekonomi, Jonas Agell.

Ett högt förtroende betyder allt för att skattesystem ska kunna fungera och alla förändringar av skatteuttaget som genomförs av en kommande S-regering måste syfta dithän.

Jag hör krav på snabba skattehöjningar och jag förstår dem. Desperationen över att laga repor i välfärdssamhället. Men vi står inför ett ännu större slag. Slaget om tilliten till skattesystemet.

Att höja skatt och att sänka skatt är två hela olika saker.